Tillbaka på jobbet som problemlösare

Tillbaka på jobbet som problemlösare

Ja inte kan jag säga jag tagit det lugnt. Det var ju hur mycket som helst som bara låg och väntade på mig.  Bl.a. en personalrekrytering med en massa ansökningar att läsa igenom och kommunfullmäktiges ordförande låg på telefonen för ett nytt möte.
Nä, det är nog tydligt att avstängning är ett underskattat instrument från min sida. Jag får helt enkelt träna på de. Det är ju inte hur man har det som viktigt, utan hur man tar det.  Men hur fan gör man? Det handlar ju om livet. Men hur skall man kunna gå från att vara en känslomänniska med svallande temperament till en timid, lagom person som aldrig hetsar upp sig. Trist? Kyligt? Men säkert hälsosammare. 

Installerade en ny version av Messinger igår. Något hände. Det visade sig att programmet köpts upp och nu slagits ihop med Skype, så Messinger helt enkelt försvann och med det direktlänken till hotmail och skydriver. Jag blir så trött.

Jag har funderat över min blogg efter en sms konversation. 700 inlägg under 5 år. Varför skriver jag? Jo, för jag har behov av att skriva. För att jag har skrivit så länge jag kunnat skriva. Lite roligare att ha nån läsare än att lägga i byrålådan. 5 år, som speglar vadå? Ja absolut en bild av mej som person, men långt ifrån komplett. Ja, absolut en tråd om vad som hänt mej i livet, men långt ifrån komplett.

En spegling av tankar, och känslor som handlar om det nu då jag skrev med allt ifrån glädje, kärlek, sorg, smärta och ren ilska och besvikelse. Men jag har aldrig skrivit när jag känt som mest. Jag har alltid ändå låtit det sansa sig, låtit mej få en viss distans. Inte mitt i någon känslostorm. Men alltid försökt vara ärlig utifrån det jag tänkt och känt just då. Står jag för allt jag skrivit? Ja som det var då jag skrev. Är det en objektiv eller sann bild av verkligheten? Nej absolut inte, men väl ett inlägg, en glimt av en människa och de vardagsproblem och glädjeämnen som ständigt drabbar en i en strid ström. Transparens ligger i tiden. Jag har inget att dölja. Jag står för den människa jag är och de beslut jag tagit och de känslor jag känt. 

Det finns inte så mycket tid över nu. Men kanske nån gång, så skriver jag en bok, kanske nån gång?