Krasch

Hade det inte tagit så djupt, så hade jag kunnat distansera mig bättre. Hade det inte tillfogat så djupa sår, så hade jag kunnat skydda mej bättre, inte tillåtit mej själv att låta det komma så djupt under ytan. Att bli ignorerad och osynligjord och mina reaktioner på det för att försöka sätta gränser för hur man själv tillåts må.
 Jag vet ju innerst inne vad som händer när man ifrågasätter och förväntar sig något. Jag vet ju att det här kunde hända när som helst, för vad som helst, hur som helst beroende på de prioriteringar som just för tillfället är aktuella.
Jag vet ju att ifrågasättande och konflikt just leder till en sådan reaktion.

Jag vet ju att det nya, det för tillfället enkla, det som inte går på djupet är lättare att handskas med än sådant som måste tas om hand, som kräver ömsesidighet, hänsyn eller klargörandet av missförstånd som går på djupet och är långsiktigt.
För det väcker nån slags outhärdlig smärta.

Jag vet också att jag slår hål på det sköra pansaret och väcker de djupaste mörker som aldrig tillåts komma ut i sin helhet.
Det är egentligen aldrig min mening.  Det är aldrig min mening att tillfoga smärta. Min mening är alltid i Kärlek.

Det viktiga är att nu kunna ta ett steg tillbaka, att kunna få andhämtning och visa varandra och omgivningen hur det är att vara en tänkande människa som kan gå tillbaka och analysera och se och reagera på ett för utomstående vuxet, empatiskt, respektfullt sätt. Att lära sig av saker som hänt. Jag vet att JAG kan. Kan du?

Av Karin Boye

O en klinga
sviktande böjlig och stark,
O en smidigdansande klinga
lydande stolt den strängaste lag;rytmens hårda lag i stålet-
o en klinga
ville jag var till kropp och själ

Dig jag hatar,
du mitt usla videväsen,
du som flätas, du som vrides,
lydande tåligt andras hand.
Dig jag hatar,
du mitt lata drömmarväsen.
Du skall dö.
Hjälp mig, mitt hat, du längtans syster,
Hjälp mig varda
klinga, ja klinga
dansande svärd av härdat stål