Jag har funderat. Varför tycker jag mer om att samtala med vissa människor än andra? Vad är det ? Är det klangen i rösten? Är det dröjande eftertänksamhet eller ord som sprudlar av energi? Är det tankarna som uttrycks eller känslan i rösten och orden? Ord är bara ord. Vad är det i samtalet som gör att man rycks med, börjar tänka, börjar känna. Vad är skillnad på ett samtal som bara löses upp i intet direkt och ett som stannar inom mej och påverkar mej långt efter? Vad skiljer mellan samtal och en skriven text. Rösten är viktig, det är den. Munnens rörelser, men också kroppsspråket och blicken. Jag gillar samtala med dej och dej och dej och också dej.Jag tänker idag på alla givande samtal jag haft och är nyfiken på alla givande samtal jag har framför mej.
Sexsomni får aldrig bli ett frikort för våldtäktsmän.
3 veckor sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar