Vaknade i morse till regnstänk och blåst. Mörkt höstlikt och ruggigt. Kände mej trött och deppig. Tänkte "Jag måste göra nåt", men orkade liksom inte. Dammsugde, vattnade blommorna. Jag fick verkligen tvinga mej. Dansekompisen kom in om och frågade om jag skulle med? Danskompis från Borrby ringde och frågade om jag skulle med? Jag sa att jag inte bestämt mej. Försökte jobba lite. Det gick sådär. Försökte börja läsa i första boken av min nya trilogi: Efter ett kapitel så gav jag upp. Tvingade mej att duscha, tvätta håret och stryka klänningen. Sen tappade jag lusten. Skickade ett sms till en vän, inget svar. Bägge dansekompisarna ringde igen och försökte övertala mej att hänga med. Bägge körde. Jag sa till den ene att jag kanske kom, men att han inte skulle vänta om jag inte var vid bilen när vi skulle köra.
Pallade helt enkelt inte och sen var klockan för mycket för att hinna. Känner mej ledsen, deppig och helt utan energi. Länge sen sist, inget att göra åt, bara stå ut. Förr eller senare så vänder någon, något eller jag den känslan. Om inte idag så imorgon eller nästa.
Om jag bara kunde, så skulle jag sticka så långt bort från hösten och vintern som jag kan till solen och värmen. Jag kan inte ge nån energi idag, behöver få.......
................................ca 1 timme senare
Ja det välkända brummandet som man inte kan ta fel på och en gul lastare som dyker upp utanför . Det var ett tag sen sist. Det ryckte upp mej ur min självömkan.
På med kaffet, lasta av två plintar till carporten och planering av att lägga mer stenmjöl i veckan ¨vid gavelväggen eftersom vi tagit så djupt på grund av att det var så mycket rötter att skrapa bort. Det blir bra tror jag. Känner mej faktiskt lite gladare nu :) Tacksam för mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar