Jag vågade,, föll och blev skadad

Jag vågade kliva av min plattform och stiga på berg- och dalbanan igen när jag var på toppen. Ja, jag var rädd, jag bad karusellskötaren inte köra för fort. Men han sågade av bultarna utan att blinka, jag åkte en hisnande färd men kraschade på botten. Karusellskötaren vände mej ryggen och gick utan att ens ge mej förbandslådan för att kunna lägga om de öppna såren. De blöder så mycket att jag riskerar förblöda. Jag försökte verkligen sträcka mej efter plåster men någon använde alla plåster till att tejpa igen både sin hjärna och hjärtat. Jag kämpade för att komma upp på plattformen, men det gör så ont att röra sig, just nu orkar jag inte.
Hur kan man offra vänskap, tillit och löften under loppet av några timmar? Hur kan rädsla över något som man inte har full kontroll över göra att kyla, avstängda känslor och behov av att förstöra det viktigaste som finns i livet ta  över ens beslut och handlande?

Det är aldrig för sent att backa och göra rätt! Det är aldrig för sen att visa mod och ta ansvar för sitt handlande. Eller handlar det om att vissa människor aldrig i grunden förändras?? Jag hoppas inte de…………………….