Sista tisdagsdansen för den här terminen genererade en
drömfylld natt. Ja, jag rycktes med och fylldes med glädje och kärlek. Ja, jag
kan njuta av minuter och bara vara. När den svarta klumpen i magen gör sig
påmind så kan jag stiga upp på min plattform där marken är fast och stabil.
Och jag vet att kärleken inte längre är villkorslöst. Det handlar om en man som kan stå stabilt på sina egna ben utan konstanta stöttor och som vet vad han vill, inte bara i minuter och enstaka dagar, utan med kontinuitet. Och med en vilja som uttrycks utan tveksamhet och rädsla och sen jobbar för det. Är det en utopi? Kanske? Kanske inte?
Det är i varje fall det som krävs.
Det finns tid, jag har tid att se och uppleva hur saker kan vända och hända och under tiden lever jag och gläds åt den stundande våren. Jag är en priviligierad människa som kan älska och är älskad.:)
Och jag vet att kärleken inte längre är villkorslöst. Det handlar om en man som kan stå stabilt på sina egna ben utan konstanta stöttor och som vet vad han vill, inte bara i minuter och enstaka dagar, utan med kontinuitet. Och med en vilja som uttrycks utan tveksamhet och rädsla och sen jobbar för det. Är det en utopi? Kanske? Kanske inte?
Det är i varje fall det som krävs.
Det finns tid, jag har tid att se och uppleva hur saker kan vända och hända och under tiden lever jag och gläds åt den stundande våren. Jag är en priviligierad människa som kan älska och är älskad.:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar