Idag har jag jobbat hemifrån. Suttit i morgonrock hela dagen. Härligt. Fått mycket gjort. Gick bort till garaget och där höll company på att svetsa fast vit plastväv på järnskrovet till skulpturen. Hm, det är nervöst, blev inte riktigt som jag tänkt. Svårt att få det att slimmas runt den svåra formen, men de slet som slavar. Vi reser den imorgon. 7 m hög.Ljussätts imorgon kväll. Då gäller det!! Succé eller fiasko?
Ringde vännen i Blentarp. Mina lyktor tänds som på beställning och fladdrar fint. Jag ser fram emot när flera hundra marschaller skall tändas imorgon.
Ringde vännen i Blentarp. Mina lyktor tänds som på beställning och fladdrar fint. Jag ser fram emot när flera hundra marschaller skall tändas imorgon.
Skogsparti av Tranströmer
På väg dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållet består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfaldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankras i himlen och det som faller, faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. Mina roller på djupet, de flyter upp där, hänger som de torkade skallarna i förfädershyddan på någon melanesisk avkroksö. En barnslig dager kring de hiskliga troféerna. Så mild är skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar