När det aldrig tar slut, när det bara fortsätter, när det bara pressar på och ingen tid finns till eftertanke och sans. När det ena går in i det andra utan avslut eller början. När man inte räcker till, när man inte hinner göra det som man vill, utan uppgifterna och kraven äter upp en inifrån.
Vad är meningen med detta?
Det är sådana dagar. När mörkret ligger tungt, när ensamheten är som störst och ingen tröst finns att få.
Då tar saknade överhand. De dagarna orkar jag inte ta mej igenom till ljuset. De kvällarna gråter jag. Då brister mitt hjärta och upplöses i intet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar