Ytterligare ett möte med en sen tidigare okänd person. Jag delar ut nycklar och hoppas att någon skall begripa hur man använder dem för att öppna dörren. Skall det vara så himla svårt? Tydligen? Varför har jag satt så djävligt svåra kombinationer i mitt lås? Eller så har jag otur och möter folk med tummen mitt i näven? Oddsen inte så bra efter en sömnlös natt efter ett samtal från en närstående som väckte ångest och oro. Men det gick ovanligt bra, det bästa av 4 ha ha. Blir väl i varje fall någon slags fortsättning. Väckte mitt intresse.
Efter övernattning hos broren, hämtade barnbarn och körde hem.
En gosig helg med mycket närhet. Skulle kunna göra vad som helst för att kunna garantera trygghet och kontinuitet och tillit hos denna lilla människa. Jag kan och kommer att bidra med vad jag kan, men tyvärr är det mycket jag inte kan styra över.
Byn lyste. Marschaller, marschaller, marschaller överallt i vintermörkret, längs vägarna och som inramning av viktiga platser. Jag hade fått tilldelat en full låda att tända. En liten hjälpreda som sprang och hämtade medan jag tände. Varm soppa i restaurangen tillsammans med andra. Gemenskap och en fantastisk syn med alla ljusen. Hopp?
Idag lämnade jag en bit av mitt hjärta på stationen hos mamma. Hjärtat knöt sig av oro och kärlek. Hem och plockade undan alla leksaker som låg spridda i hela huset. Gick längs havet. Det låg stilla, blank som en spegel utan en endaste krusning. En lokal fiskare som stannat en bit ut och rensade sin fångst. Båten inramad av måsar. Stilla ro som sakta planterade sig i bröstet. Släppa taget, jag kan, jag måste..
Love it or change it….if you can’t you must leave it
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar