Mitt förhållande till snö

Det har snöat mycket i natt. När mina barn åkt hem till Malmö, så körde jag ut till skogen och gick en lång runda. Jag var trött när jag kom hem. Trött av att ha gått upp tidigt för att ta hand om mitt morgonpigga barnbarn, trött av 2 dagars intensivt umgänge. En lycklig trötthet som infinner sig när jag haft tid utan stress med mina kära. Jag somnade på soffan. När jag vaknade några timmar senare, så snöade det för fullt. Det var 1 dm snö redan på marken och flingorna föll sakta men intensivt ner och fortsatte så hela kvällen. Jag vet att det oundvikliga alltid kommer vid den här tiden. Jag hoppas alltd att det inte ska bli nåt just de året. Jag hoppas alltid attt det ska bli kort tid och liten mängd.

Jag HATAR allt vad snö heter. För mig är det kyla, smutsbrunt, svårt att gå på trottoarer och gångstigar, halka och modd på vägarna, vått och slabbigt, sätta bilen vid vägen, risk att inte komma till jobbet på morgonen och risk att inte komma hem på kvällen. Att utsätta sig för risker, att ha snöskyffel och termobyxor i bilen.

Snöplogen kom i morse. jag sitter med kaffet och tittar ut på den vita backen. Jag måste ut sen och skotta gången, ut och borsta av bilen. Än så länge inga drivor, men blåsten brukar alltid komma som ett brev på posten. Jag behöver inte stressa med skottning. Jag behöver inte ta mig till jobbet idag. Skönt

Kanske så kan jag sträcka mig till att fördra, att en enda dag tycka det är OK att en kort stund se skönheten och ljuset i det vita....men bara en dag, sen kan det snabbt försvinna. Bort med snön!