Jag började arbeta i måndags efter 3 veckors semester och fullständig frånvaro av jobbet. Jag tänkte ta det lugnt de första dagarna. Jag gjorde väl det i ung 30 minuter, sen var jag tillbaka till verkligheten och stressnivån steg genast till 150%. Skolavslutning imorgon. Förväntan, klimax på en lång periods arbete för många. Jag har som vanligt mitt sommartal att tänka på. Stoff har jag ju efter min vandring, men fomuleringar? Tänkvärt? Roligt? Som standard så sitter man i sista minuten. Hjärnan e tom!!! Jag tar hastigt 3 glas konjak och nu! Har jag kvällen på mej att hitta snitzen
Jag gick nästan 22 mil på 11 dagar. Och ett par mil till de närmstadagarna efter utan ryggsäck. Alltså i snitt 2 mil per dagmed ryggsäcken, kanske inte så mycket, men tidvis i kuperad terräng antingen uppför eller nerför. Fötterna värkte, knäna svullnade, ryggen och axlarna värkte och ena höften värkte. Fast kroppen svek mej inte utan bar mej ända till Santiago. Jag blev starkare allt eftersom dagarna gick. Det är fantastiskt hur kroppen kan anpassa sig. Min ryggsäck var alldeles för tung, 13 kg. En van vandrare har kanske högst 9 kg packning. De extra kilona tog hårt, men jag vande mej. Vandringskängorna var bra, men skulle varit ett halvnummer större eftersom fötterna svullnar när man gått ett tag.
Vad upplevde jag då?
Jag upplevde en fantastisk natur och grönska, små spanska byar med tuppar som gol och klockorna från skällkorna som pinglade när solen gick upp på morgonen.
Jag träffade så många människor som ville kommunicera med mej om livet om kärleken och allt som är viktigt att tala om. Jag upplevde så mycket omtanke och hjälpsamhet. Jag upplevde att det spelade ingen roll hur man såg ut, om man var kvinna eller man, om man var fattig eller rik. Ingen brydde sig. Med vandringskängorna och kakhibyxorna på, så var man rätt och slätt en människa. Man sov och åt med andra. Att sova med ca 40 anda människor tätt inpå som var och en har sina egenheter och donar med sina grejer. Speciellt, men skapade nån slags trygghet. Ingen enda gång under vandringen, fast jag ibland startade på morgonen ensam innan det var ljust så har jag känt mej rädd eller orolig.
Att vid halv 8 på morgonen hitta ett litet fik nånstans i en by och ta en kaffe latte och tostada tillsammans med representanter från lokalbefolkningen och andra vandrare med spansk musik klingande från en radio i bakgrunden. Det smakade härligt.
Att möta människor i alla åldrar från 20 till 70 från alla länder. Spanien, Australien, Italien, USA, Holland Tyskland, Österrike, England, Mexico för att nämna några. Där spanska blandades med engelska och tyska och franska och Italienskai en salig blandning. I Spanien kan mycket få personer nåt annat språk än spanska. Trots detta så fanns det en otrolig vilja att förstå och göra sig förstådd och det gick…med några ord, gester och ett glatt humör, ingen gav sig förrän man förstod eller kunde göra sig förstådd. Jag upplevde att vandringskängorna gav en billjett till lokalbefolkningen respekt och vänlighet som ingen vanlig turist har tillgång till. Du var una peregrino och det var något speciellt som var värd respekt och stöd.
Jag upplevde att det man behövde tänka på var att ta hand om sin kropp, få något att äta och dricka och att få den vila man behövde, resten av tiden användeman till att kommunicera eller bara vara. Tänk att bara vara flera timmar om dagen.
Jag upplevde så mycket glädje. Jag upplevde en tillit till att allt löser sig bara man tar det lugnt och låter tillfälligheterna spela en roll.
Katedralen i Santiago finns för alltid i mitt hjärta. Den stora rökelsekannan som svingades upp mot kupolerna. Vilket skådespel. Jag nådde mitt mål, Santiago och completed my compostela när solen gick upp över katedralens tak. Anda my hart was filled with joy. Denna stora tusenåriga byggnad där så många pilgrimer vandrat och nått sitt mål. Me peregrino.
Jag tog bussen till Finesterra och gick till the endpoint och the firepit och brände något som en symbol. För jag kommer aldrig mer att bli densamma. Jag hoppas kunna behålla glädjen och tilliten i mitt hjärta.
Jag har packat min ryggsäck . Den är absolut full, men allt fick plats. Jag har prövat gå en liten runda med den och det gick bra. Ska gå lite längre rundor i veckan och i helgen. Den får ju inte vara tyngre än nödvändigt. Men det känns bra so far. Det känns spännande och jag är förväntansfull samtidigt som det är skrämmande att tillbringa nästan 3 veckor med bara mej själv i en miljö som jag inte känner mej trygg i. Jag är stolt över mej själv som vågar och jag hoppas och tror att jag ska klara denna utmaning. Äntligen blir det av.Spännande natur, lite bättre kondis, kanske några kilon mindre. Att jag ska träffa nya spännande och annorlunda människor. Att jag ska lära mig tycka om mej själv mer och kunna känna tillit och trygghet inom mej istället för att så febrilt söka den hos någon annan. Jag inser att jag måste ta en del viktiga beslut om mitt liv den närmsta tiden. Jag inser att jag på sikt måste välja bort sådant som inte ger mej glädje och tillför något i mitt liv utan bara tar min energi. Jag ska fotografera mycket och skriva , skriva, skriva. Jag ska fortsätta processa försöka hitta den väg som på sikt ger mej glädje och kärlek.
När ger man upp? När slutar man? När inser man att det inte går? När vet man att man överlevt. När vet man om skadorna är livslånga eller kommer att läkas så bara ärren finns kvar. När ser man mönstret, meningen? Kanske aldrig ……………….. Kanske räcker ens förmåga inte till att se och förstå varför smärtan aldrig vill ta slut. Kan inte någon stark person bända upp fingrarna som så kramaktigt håller om den tunna grenen och låta mej falla fritt och flyta med den forsande floden.
Vilken helg ! Vilket väder ! Jag har för första gången på länge haft en massa energi. Till och med tvättat och städat bilen. Hm inte gjort det sen i höstas. Sen har jag gått en tur på backarna och snackat med korna och suttit på toppen och tittat ut mot horisonten.
I trädgården växer det så det bokstavligen knakar. Man riktigt hör det. Det blev 14 säckar med skräp. Suttit i trädgården och njutit av solen och av blommorna, blått, gult och lite rött. Och alla mina vinbergssnäckor som är ovanligt många i år har vaknat. De har mått bra av snön som värmt deras vinterhålor. Nu hoppas jag de sätter igång och smaskar upp mördarsniglarnas ägg som de brukar.
Jag har hört en dvd föreläsning av Pollak som var givande. Jag har fått en del nya affirmationer och insikter. Personlig utveckling det är inte utan smärta. Allt sker av en mening. Kan man förändra sina tankar så förändras också ens känslor. Är det så att man tillåter andra att såra en? Att man väljer att vara ett offer istället för en ansvarstagande människa? I så fall handlar det om att förändra sig själv istället för att försöka förändra nån annan, att kunna ge kärlek och glädje till andra utan att lägga sin lycka i händerna på någon annans handlande eller något yttre som skall hända
Om bara…………så hade jag mått bra. Nä, jag skall försöka motarbeta tendensen att lägga över ansvaret på andra. Jag gläder mig åt min vandring på Camino i Spanien. Jag gläder mig åt saker som inte hänt än och jag gläder mig åt att jag vågar se möjligheter och litar på min intuition och förmåga igen.
Sköna maj välkommen, till vår byggd igen,
sköna maj välkommen, våra lekars vän.
Känslans gudaflamma, väcktes vid din ljusning
