Jag gick nästan 22 mil på 11 dagar. Och ett par mil till de närmstadagarna efter utan ryggsäck. Alltså i snitt 2 mil per dagmed ryggsäcken, kanske inte så mycket, men tidvis i kuperad terräng antingen uppför eller nerför. Fötterna värkte, knäna svullnade, ryggen och axlarna värkte och ena höften värkte. Fast kroppen svek mej inte utan bar mej ända till Santiago. Jag blev starkare allt eftersom dagarna gick. Det är fantastiskt hur kroppen kan anpassa sig. Min ryggsäck var alldeles för tung, 13 kg. En van vandrare har kanske högst 9 kg packning. De extra kilona tog hårt, men jag vande mej. Vandringskängorna var bra, men skulle varit ett halvnummer större eftersom fötterna svullnar när man gått ett tag.
Vad upplevde jag då?
Jag upplevde en fantastisk natur och grönska, små spanska byar med tuppar som gol och klockorna från skällkorna som pinglade när solen gick upp på morgonen.
Jag träffade så många människor som ville kommunicera med mej om livet om kärleken och allt som är viktigt att tala om. Jag upplevde så mycket omtanke och hjälpsamhet. Jag upplevde att det spelade ingen roll hur man såg ut, om man var kvinna eller man, om man var fattig eller rik. Ingen brydde sig. Med vandringskängorna och kakhibyxorna på, så var man rätt och slätt en människa. Man sov och åt med andra. Att sova med ca 40 anda människor tätt inpå som var och en har sina egenheter och donar med sina grejer. Speciellt, men skapade nån slags trygghet. Ingen enda gång under vandringen, fast jag ibland startade på morgonen ensam innan det var ljust så har jag känt mej rädd eller orolig.
Att vid halv 8 på morgonen hitta ett litet fik nånstans i en by och ta en kaffe latte och tostada tillsammans med representanter från lokalbefolkningen och andra vandrare med spansk musik klingande från en radio i bakgrunden. Det smakade härligt.
Att möta människor i alla åldrar från 20 till 70 från alla länder. Spanien, Australien, Italien, USA, Holland Tyskland, Österrike, England, Mexico för att nämna några. Där spanska blandades med engelska och tyska och franska och Italienskai en salig blandning. I Spanien kan mycket få personer nåt annat språk än spanska. Trots detta så fanns det en otrolig vilja att förstå och göra sig förstådd och det gick…med några ord, gester och ett glatt humör, ingen gav sig förrän man förstod eller kunde göra sig förstådd. Jag upplevde att vandringskängorna gav en billjett till lokalbefolkningen respekt och vänlighet som ingen vanlig turist har tillgång till. Du var una peregrino och det var något speciellt som var värd respekt och stöd.
Jag upplevde att det man behövde tänka på var att ta hand om sin kropp, få något att äta och dricka och att få den vila man behövde, resten av tiden användeman till att kommunicera eller bara vara. Tänk att bara vara flera timmar om dagen.
Jag upplevde så mycket glädje. Jag upplevde en tillit till att allt löser sig bara man tar det lugnt och låter tillfälligheterna spela en roll.
Katedralen i Santiago finns för alltid i mitt hjärta. Den stora rökelsekannan som svingades upp mot kupolerna. Vilket skådespel. Jag nådde mitt mål, Santiago och completed my compostela när solen gick upp över katedralens tak. Anda my hart was filled with joy. Denna stora tusenåriga byggnad där så många pilgrimer vandrat och nått sitt mål. Me peregrino.
Jag tog bussen till Finesterra och gick till the endpoint och the firepit och brände något som en symbol. För jag kommer aldrig mer att bli densamma. Jag hoppas kunna behålla glädjen och tilliten i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar