Dagen igår gav energi

Vårsolen  lyste igår och jag vaknade full av energi.  Jag startade med att prata i telefon med några vänner.  Kära vännen ringde. Senare gick jag en lång runda längs stranden och nöt av solglitter och vågornas sköljande över stenarna.

Jag tänkte på min mor, som aldrig kunde gå vid stranden utan släpa med sig stenar hem. Ja, jag körde bort ung en container, minst, av stenar efter att jag flyttat dit. Nu  är jag där själv. Jag kan helt enkelt inte låta bli. De är ju så fina i formen, släta och lena, så fina färger. Jag har fickan full IDAG MED :)

Lägger dem i högar, på borden, i skålar, ute. Ja innehavet växer ständigt.
Jag tror dessutom det också gått i arv till mina barnbarn. Jag känner på dem, håller dem i handen, låter ögat sakta fröjdas.

Tiden gick fort. Jag försökte hitta en stig upp i backen, men hittade ingen. Jag fick helt enkelt klättra, rakt upp på alla fyra. Det nästan svindlade när jag tittade ner, men underlaget var mjukt och gav bra fäste. Mjölksyran i benen strömmade till, men jag klarade mig ända upp. Gick sen över backarna hem.

Det blev brått med duschningen för att hinna i tid till dansen. En riktigt bra orkester. Många mysiga danser och jag förundras åter av kära vännen som trivs som fisken i vattnet och knappt hinner dansa med mej. Jag bara längtar till de danser vi får med varandra. Jag är som vanligt superattraherad.

Det  låg ett  gosigt meddelande på Fejan i morse.

Av Michael Wiehe

Jag vakade ensam i natten i huset där männskorna sov.Därute var sommaren gången, och luften var kylig och rå.En fågel flög in genom fönstret med vingarna röda av blod.

Och jag tog den i kupade händer,
som en duva, som en duva.
Och jag tog den i kupade händer
och huttrade till där jag stod.

Den kom som en jagad om natten,

en flyktning från främmande land,
som en som har räddad sej undan,
när alla dom andra försvann.
Den kom med en doft utav rosor,
som någon har trampat itu.

Och med ljus ifrån slocknade stjärnor,

som en duva, som en duva.
Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor,
som någon har stampad till grus.

Men den som en gång har levat i frihet,

vill ut i det fria igen.
Och den som en gång har bli'tt jagad på flykten,

kommer alltid att drömma sej hem.

En fågel med stukade vingar,

har slagit sej ner i vårt hus,
med drömmarna röda av rosor,
och ögonen fyllda av ljus.
Jag vårdar den ömt som ett minne,
av nå't som jag aldrig har sett.

Och jag vet att min fågel ska flyga,

som en duva, som en duva.
Och jag vet att min fågel ska flyga,
som en duva tillbaka igen.