Efter en intensiv dag där ekonomi, resultat, ansvar och prestation varit huvudbegreppen, så kör jag ut till ”mitt” ställe efter jobbet när solen står lågt på himlen. Först den långa vindlande stigen genom skogen.
Ögonen vilande på grönt.
Det stilla suset som bara störs av en kvist som bryts av rådjuret som i lugnt tempo drar sig längre bort, prasslet av en skogsmus som kilar över mossan och det tysta kraset av skon mot tallkottarna på stigen . Det är som salva för öronen efter en bullrig dag.
Doften som sprider sig i sinnet av fuktig mossa, jord och barr.
Det lugnar mitt hjärta, det får hjärnan att varva ner och axlarna att sjunka.
Jag tar rundan ner om stranden. Sätter mig i sanden och låter blicken förlora sig mot horisonten. Lyssnar på rullandet av vågorna som kommer och drar sig tillbaka, kommer och drar sig tillbaka.
Jag fylls a tacksamhet för det outsinliga källan av naturen, av ”min” plats som ger mej ny kraft att ta itu med sorg , frustration, stress och aggressioner hos mej själv eller de människor som jag möter i min dagliga gärning. Tack! Det gör att jag överlever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar