Jag har upptäckt, lite av en slump, att jag faktiskt har förmåga att uttrycka mej i bilder. Och att det också är för mej det bästa sättet att uttrycka starka känslor på. Det är så konstigt. Jag har 3 generationer konstnärer i min familj, men jag överhoppad.
Jag skulle aldrig börja måla, jag skulle ju utrycka min kreativitet i musik eller husrenovering J. Att skriva har länge varit mitt uttryckssätt för att sätta ord på känslor och handlingar. För att tydliggöra och reda ut och få nån slags mönster och struktur på det som sker. Att försöka förstå och hitta meningen och sammanhanget är viktigt för mej. Men det är inte alltid som det går att beskriva en känsla med ord. De räcker inte till.
Jag började med att teckna snabbt och slarvigt med många eller få streck. Bild efter bild, för att försöka fånga en känsla eller en handling. När jag efter en dag eller mer tittar på bilden igen, så kan jag återfå samma känsla.
Nu tänker jag mer och mer i färger. Färger förstärker känslor. Men jag fattas tekniken. Behöver lite tips med skuggor och ljus. Men jag ser bilderna i huvudet. Inga naturalistiska landskap, inga stilleben, inga porträtt. Nej färger och former som går i varandra. Natur och drömmar och fantasi. Jag vill måla som naivisterna. Enkelt och expressionistiskt, starkt och kärleksfullt, fult och groteskt.
En vit duk på ett staffli. Skrämmande, men också spännande. Färger på en palett. Vad ska jag börja med? Tänk om jag inte kan? Tänk om det inte blir bra?
Jo jag kan ! ALLT jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar