Jag är så djä…trött på människor som är negativa och kalla och hårda och empatilösa och gnälliga och egoistiska och som klagar och aldrig e nöjda och som slösar bort tiden på saker som på sikt inte ger ett skit…………Puh jag tror jag ska förstöra nåt, eller mosa nåt, eller kanske banka skiten ur nåt… ……………………………………………………………………………………….
Vem kan ha kommit på en sån här grej? Det kan man ju undra...men det mest otroliga är att mängder av barn köper dem och tycker de är jätteroliga????
Boken är skriven av journalisten Dan Josefsson och psykiatrikern Egil Linge. Jag hörde talas om boken för ett drygt år sedan via ett tv program och blev intresserad. Det dröjde dock ganska länge tills jag blev färdig att köpa den. Jag läste den för drygt 3 veckor sedan. Sträckläste den på två kvällar. Den är ganska lättläst. Jag har läst en del böcker om relationer men den här var verkligen outstanding, enkel och lätt att förstå. Jag gjorde lite anteckningar av saker som jag ville komma ihåg sen gav jag den på vinst och förlust till en nära vän. Jag hoppas att vännen tar sig tid att läsa. Boken gav mej många insikter. Den inleder med att presentera anknytningsteorin på ett pedagogiskt sätt som ger förståelse för varför man reagerar som man gör och därefter så ger den konkreta verktyg lätta att använda för att förändra sitt eget beteende och tänkande när det gäller att skapa nära relationer. Jag upptäckte att de anteckningar jag gjort när jag läste boken första gången inte räcker utan jag köpte då bok nummer två och håller på att läsa den för andra gången och inser att den ger väl så mycket nu när man har tid till eftertanke och att läsa om. Verkligen att rekommendera för dagens alla singlar. 
Idag blev jag invigd i grunderna till ett mysterium: Bakugan. Jag har ett bra tag fascinerats av att ungarna på skolan i 6-8 års åldern dag efter dag kan hålla på med färgade hopfällbara plastbollar som de kastar över nåra plastkort och sen blir det ett himla diskuterande om vem som har slagit vem i striderna och vem som är starkast. Vilka strider? Var? Jag fattade ingenting. Dessutom går själva bollen att fälla ihop och fälla upp ca 30 gånger på ung 1 minut och detta verkar fungera som nån slags avstressningsmetod. De får lätt plats i fickor och pennskrin och boklådor och till och med innanför tröjärmen eller som en kille hade så genialt kommit på innanför strumporna när fröken trodde hon täckt in alla ställen de var förbjudna att has på under lektionstid eftersom de tenderar ta uppmärksamheten från undervisningen . "men du sa inte strumporna"
Idag höll 5 killar i 6 års åldern på med Bakugan på ”fria Aktiviter” passet. Jag hade en stund när jag hade tid att sätta mig ner och kolla. Jag frågade vad det gick ut på och var de lärt sig hur de skulle göra. De hade i snitt mellan 7 -20 st var som låg i små plastboxar med fack. En hade nån slags tillbehör, en farkost som man fäste med kardborrband på armen . Den laddade man med bakugan bollar och sen kunde man skjuta ut dem därifrån.
De tittade på mej och en av killarna virrade lite lätt på huvudet och himlade med ögonen: ”amen fattar du ingenting? Gå o kolla på Cartoon Network. Jag orkar inte berätta.” De andra var som tur var överseende med min okunskap och berättade i munnen på varandra om vad som var meningen med dessa fantastiska leksaker som var sååå roliga och coola.
Det är nån slags magneter i bollen och i plastkorten som man lägger på bordet. Det är ett slags spel. Man kastar eller rulla bollen över korten. När en boll hamnar på ett kort så kan de i bästa fall fällas upp med ett klick och då ser det mer ut som nån slags robotsoldat. När man sen vänder korten, så står det olika poäng som handlar om hur många liv man får och uthållighet och liknande. På själva figuren står också poäng som handlar om styrka, så vissa figurer är ”bättre” än andra redan från början, men med hjälp av korten, så kan man uppgradera dem på nåt sätt. Man samlar alltså poäng från bollarna och olika sorters kort. G- kort och skicklighetskort. Man kan tydligen göra olika saker för att förbättra sina chanser och försvåra för motståndarna, men det var så rörigt så jag fattade aldrig logiken och med handen på hjärtat så misstänker jag att killarna inte själv hade så bra koll på de mer avancerade reglerna. Men de var rörande eniga om att de visste precis och att det var jätteroligt!!
Jag tycker det är lika spännande varje gång jag blir invigd i dylika nymodigheter. Jag anser man måste försöka hänga med. Man vill ju heller inte verka helt dum inför barnbarnen ha ha. Nästa gång ska jag skriva om hur man åker finger skateboard.
Snö, snö och is överallt så långt ögat kan se. Jag går vägen ner mot hamnen. Den ligger öde, inte ett liv. Det är svårt att just nu tänka sig det pulserande bruset av en oändlig ström av bilar och människor på sommaren. Jag står länge och tittar ut över vattnet och hamnen. Isen som nästan täcker piren och stenarna. Isen som stelnat havet och vågorna. En bit ut, en trög sörja som böljar svagt. Då ser jag den. En ensam mås som seglar på den vassa vinden. Först högt över horisontlinjen och i nästa ögonblick med dödsförakt kastar sig ner mot isen. För att strax innan nedslaget mjukt glida uppåt på vindarna igen. Horisonten som bildar bakgrund i den oändliga fjärran. Måsen som kaxigt utmanar elementen. Trots att jag försöker är den helt omöjlig att fånga på bild. Jag vet inte hur länge jag står där. Tiden försvinner och jag fylls av ett lugn och mitt sargade hjärta känner frid över att jag lever och att jag finns på just denna ljuvliga plats. Insikten slår mej att jag har en frihet att fylla mina kommande dagar med saker som ger mej lust och energi.
Jag har varit på en mycket givande konferens i två dagar som handlade om kvalité. Lyssnade på många fantastiska föreläsningar. För att nämna några: Den nya kvinnliga svenska vd:n för Ikea samt en Headprincipal från schooldistrict north of Chikago och så skolledarna från två svenska skolor som fått pris i bästa skola när det gäller kvalité. En del gemensamma nämnare som bl.a. handlade om en gemensam värdegrund, samt ett systematiskt arbete för kvalitetssäkring. Jag deltog i konferensen med 6 kollegor på olika positioner i skolvärlden. Många möjligheter till bra diskussioner och reflexioner, och inte minst viktigt många glada skratt...Både under den goda middagen på kvällen eller över en öl eller ett glas vin i baren senare. Snöstormen rasade utanför, men vi hade ingen större olägenhet av den, utom när vi skulle ta oss mellan konferenslokalerna och hotellet. Men det var en övergående obehag. Friden stördes den andra dagen när vi skulle åka hem. Kollegorna på skolan hade stängt både skolverksamhet och Fritids i förtid på grund av snöoväder och brist på personal och bett en del föräldrar att hämta sina barn. Detta orsakade stort rabalder och hela tågresan hem satt jag i telefon med förvaltningschefen, tidningarna och personal…Hm…… Ett förhastat och felaktigt beslut när personalen inte visste hur de skulle göra eftersom vi inte hade skrivna riktlinjer för sådant och jag var inte på plats. Jag visste vad jag skulle göra när jag kom till jobbet idag. He he. När jag kom hem var det snö, snö och åter snö på min lilla väg utanför huset. Jag började hacka med kraft i snövallen framför ingång och garage , men gav upp eftersom den blivit hård som sten under de här två dagarna. Jag ringde till min vän i nöden: kompisen med den stora lastaren. Han var ute och lastade snö på några andra småvägar , men kom ner vid halv 10 på kvällen och körde bort några skopor. Oj Oj vad skönt med såna vänner!
Full rulle idag på jobbet med anställningsintervju och flera personalsamtal. Hade också vår bekymmerspåg i 8:an inne hos mej på rummet. Läraren hade kastat ut honom och vaktmästaren kom med honom . Oj Oj OJ en hel del nya ord lärde jag mej under loppet av 5 minuter. Stenansiktet sprack upp i tårar när jag tyst efter en stund frågade hur han egentligen mådde. Efter en stund sjönk axlarna ner och han gick ut i elevcaféet och bakade.
Kände mycket saknad när jag körde hem. Funderade över hur mycket som kan rymmas av upplevelser under några dagar och hur mycket känslor som passerar mitt hjärta.
Faith: Är det att hålla fast vid en känsla av positivism samtidigt som att släppa taget.
